Den här dikten av Stagnelius tycker jag är en av de absolut vackraste i svensk litteraturhistoria. Oavsett om man som jag tror på Gud, eller om man inte gör det så måste man gripas av orden och deras storhet. Och hur sann är inte slutfrasen; "natten är dagens mor, kaos är granne med Gud". Det är en tröst en dag som denna, tycker jag.
Vän! i förödelsens stund
Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till intet med skräck känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väcktes till dans.
Endast det heliga ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar