Missförstådda poeter

I våras när jag läste litteraturvetenskap inträffade ett missförstånd som faktiskt var väldigt underhållande. Vi skulle ha läst Frödings "En Ghasel" till lektionen och den lyder som följer:

Jag står och ser på världen genom gallret;
jag kan, jag vill ej slita mig från gallret,
det är så skönt att se, hur livet sjuder
och kastar höga böljor upp mot gallret,
så smärtsamt glatt och lockande det ljuder,
när skratt och sånger komma genom gallret.

Det skiftar ljust av asp och al och björk,
där ovanför står branten furumörk,
den friska doften tränger genom gallret.
Och över viken vilket präktigt sken,
i varje droppe är en ädelsten,
se, hur det skimrar härligt genom gallret!

Det vimlar båtar där och ångare
med hornmusik och muntra sångare
och glada människor i tusental,
som draga ut till fest i berg och dal;
jag vill, jag vill, jag skall, jag måste ut
coh dricka liv, om blott för en minut,
jag vill ej långsamt kvävas bakom gallret.

Förgäves skall jag böja, skall jag rista
det gamla obevekligt hårda gallret
- det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själv är smitt och nitat gallret,
och först när själv jag krossas, krossas gallret.

Så började läraren prata om ghasel och om vi visste vad det var för något. Jaa, eller neej, njae sa alla lite frågande. Ja, det är ju alltså ett versmått sa vår ytterst söta fröken. Ahaa, sa alla, då är vi med. Trodde ni det handlade om en gasell, frågade hon. Ja, sa hela klassen. Då började hon skratta lite och frågade, trodde ni att det var en gasell i en djurpark som stod bakom galler? Ja, svarade alla. Självklart trodde väl de flesta att det var någon sorts metafor för hur Fröding själv kände, men djurparkstanken ligger ju inte långt borta liksom. Hon tyckte det var hysteriskt roligt och berättade en anekdot som verkligen placerar in hur way off vår tolkning var eftersom hon jämförde oss med den.

Det var någon gång på 70-talet som ett gäng forskare lät mellanstadiebarn läsa dikter och sen frågade de ut dessa barn för att få höra deras tolkningar. Tydligen ett ganska ovanligt forskningssätt, i alla fall nu mer. Hur som helst fick barnen bland annat läsa följande dikt av nationalskalden Runeberg:

Den enda stunden

Allena var jag,
han kom allena,
förbi min bana
hans bana ledde.
Han dröjde icke,
men tänkte dröja,
han talte icke,
men ögat talte. -
Du obekante,

Du välbekante!
En dag försvinner,
ett år förflyter,
det ena minnet
det andra jagar;
den korta stunden
blev hos mig evigt,
den bittra stunden,
den ljuva stunden.

Det roliga var att när barnen skulle svara på vem det var författarjaget mötte så flyktigt så svarade någon "en älg". Detta är ju hysteriskt roligt och faktiskt ganska passande, det skulle kunna vara en älg, någon man ser en gång, som inte talar och det blir ett minne för livet. Men ändå så opassande att tro att denne store nationalskald skulle skriva poesi om älgmöten. Hur som helst, lika dråpligt framstod det för vår lärare att vi hade tolkat Frödings dikt om inre ångest och att vara fångad i sig själv som som att den handlade om en gasell i en djurpark.