Efter diverse terapisamtal med vänner kring lärarutbildningen har jag kommit fram till ordet jag söker. Infantiliserad. Smaka på det. Känslan av att bli ledd från en lektion till en annan och när vår lärare till och med satt med på storföreläsningen vi sen skulle ha lektion om så var det bara för komiskt. Visserligen är han ju ansvarig för hela kursen, så han kanske gillar att ha lite överblick, men ändå. Det är som att vi inte ska behöva klara av något själva, det vi fick lära oss på föreläsningen måste omedelbart bearbetas i en liten klass och alla måste få chansen att dela med sig av sina upplevelser kring det sagda. Vore det inte för att alla säger ungefär samma självklara saker så skulle jag väl kunna tycka det var ok, men nu måste man höra samma sak uttryckt på tio olika sätt.
Det roliga är att min vän Annika som blev klar med sin AUO i våras hade upplevt ungefär samma sak. Dels hade vi båda några rättshaverister och omstörtare i klassen som rasar mot det mesta, mina avbröt lärare det första de gjorde på uppropet för att klaga på kallelse-brevet och registreringsdatum etc. Sen var det också stora fel på vilka kurser som gick på distans och vilka som inte gjorde det. Moan, moan, moan. Vi upplevde båda också stressen i att folk räcker upp handen precis hela tiden för att dela med sig av sina tankar och åsikter, läraren tvingas hålla en mental lista med fem personer som vill ha ordet kring ett ämne. Vi kommer liksom aldrig vidare. Jag vet inte om den här klassrumssituationen är specifik på lärarprogrammet, att alla liksom vill visa framfötterna och framhäva hur goda lärare de kommer att bli. Men det är ytterst irriterande hur som helst. Turligt nog har jag snabbt insett att hela sommaren har varit en övningsperiod inför detta. Jag talar förstås om zen. En svettig postbil, stinkande soptunnor, dåligt falsad gruppreklam och gnälliga kunder kan inte på något vis vägas upp mot en grupp pretentiösa lärarstudenter. Andas in och andas ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar