Jag har alltid i smyg misstänkt att Lulekalaset är lite av en b-aktig affär som kännetecknas av en allmän tafflighet när det gäller arrangemang, ambitioner och artister. Sånt här kan man ju inte säga högt eftersom man då anses fientlig mot allt vad stadskänsla och underhållning heter. Kanske är jag en cynisk ofestivalig människa eller så är det mest det att jag har en stor skräck för pinsamheten som uppstår när saker vill vara så mycket mer än de kan bli.
Just i år verkar det som att jag i alla fall delvis får rätt i mina bistra fördomar, Norrbottens Kuriren är fylld av ljumma för att inte säga iskalla recensioner av festivalens artister. Några som påstås vara världens bästa ABBA-uttolkare kunde tydligen inte hantera den norrländska sävligheten i form av en trög(startad?) publik och deras försök att få alla att sjunga med i Mamma Mia misslyckades, vilket ledde till en allmän pinsam stämning. Just sånt som ger mig hurvningar för att det är så genant. Dessutom vill jag inte betala 200 kr för att se Magnus Carlsson, Idol-Ola (eller Idola som han kallas i NK!) och övriga Rix FM-storheter. Däremot längtar jag tills jag blir frisk så jag äntligen kan få styla till mig lite, ta på mig ett par glassiga solbrillor och sitta på ett utefik på stan och dricka kaffe. Där någonstans går gränsen för vad min folkfest-o-meter tål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar