Igår tittade jag på ett program på trean som hette 500-kiloskliniken som handlade om ett vårdhem för sjukligt feta människor. Det var som väntat en tragisk inblick in i den misär som ett okontrollerat ätande innebär. Den typen av program får mig alltid att känna mig lite äcklad, inte människorna i programmet utan själva grejen att göra underhållning av människors lidande - och naturligtvis att jag själv ser på det. Bortsett från just den moraliska aspekten så finns det en annan som jag tycker är intressant och det är det här med grav skrämselpropaganda som en motiverande kraft. I programmet var det med en 24-årig tjej som bott på kliniken i två hela år utan att tappa ett endaste kilo för att hon inte höll sig till dieten utan beställde mängder av hämtmat och lät bli att träna. Det var först när hennes 29-åriga rumskompis dog av fetman som hon fick motivation för att göra en förändring.
Jag tänker också på det här med Du är vad du äter, vi pratade om det i helgen och mamma sa att hon tyckte att programledaren var så elak, varpå jag (lite ironiskt) sa att hon väl var tvungen att väcka dem ur sin sockerkoma på något sätt. Men det är just det, hur ska man få till en stor förändring som kräver massor av uppoffringar på något annat sätt? Vi människor vill alltid gå den lättaste vägen och vi är experter på att blunda för allt otäckt som kan komma sig av vår livsstil. I fallet med patienterna på 500-kiloskliniken så kunde de knappt röra sig men vägrade ändå inse att något måste göras. Eller så kanske det framstod som att så mycket måste förändras att det verkade övermäktigt. Det vore naturligtvis mycket trevligare om man enbart kunde ägna sig åt att från en positiv synvinkel motivera sig själv till en förändring, men inget tycks vara så effektivt som hot om diabetes, livshotande sjukdomar och en för tidig död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar