Idag kom det några flyttgubbar och skulle hämta lite saker som skulle ner till mamma i Falun. Innan de kom tänkte jag på ett radioprogram jag hörde förra sommaren om flyttgubbar. En av männen som var med sa att de ibland kände sig helt osynliga och ignorerade när de kom till ett företag som skulle flytta, ingen frågade om de ville hänga av sig jackorna någonstans eller sa knappt hej. Jag tänkte att jag skulle försöka vara en exemplarisk flyttkund och vara riktigt trevlig.
Mitt leende stelnade dock lite och ersattes av ett hjärta i halsgropen när möbler började flyga ut ur huset med en sjusärdeles fart och saker krockade med dörrkarmarna. De försökte nog vara försiktiga, men med den hastighet som allt ska gå med så är det ju omöjligt att navigera sig ut ur trånga öppningar helt smärtfritt. Inget klår dock känslan jag fick när jag flyttade från Södertälje och en minimal flyttgubbe lastade min tunga soffa på ryggen och störtade nerför trapporna. Jag är lite traumatiserad när det gäller sånt här helt enkelt.
2 kommentarer:
Hihi, den där minimala flyttgubben som störtade ned för trapporna skulle kunna vara Simon! Hihi, nu jobbade han ju inte här då. Men sommarjobbet som flyttgubbe och lastbildchaffis har nog gett en hel del muskler av allt kånkande av soffor, bord och lådor...
Förstår om det var en traumatisk upplevelse!
Haha, ja. Fast den gubben var typ 45 och skröt dessutom med att han hade jobbat hela natten och egentligen skulle hem och sova - det kändes ju väldigt betryggande som du förstår :)
Skicka en kommentar