Jag har ju helt oväntat övergått från att hysa en stor skepsis gentemot hundar till att faktiskt gilla dem. Eller trevliga och söta hundar i alla fall. Idag på postturen kom en kvinna ut för att hämta posten och vid hennes fötter sprang en söt svart hund som jag tror var en ung korthårig labrador eller något sådant. Den var i alla fall hemskt glad och gullig och jag frågade om jag fick klappa den (som brevbärare kan man aldrig vara nog försiktig med främmande hundar!). När jag sträckte ner handen slickade den först på den och sen när jag klappade den på huvudet och kliade den bakom öronen satte den sig ner och bara myste. Hur sött som helst faktiskt.
Det jag gillar med hundar är att de är så personliga djur och att man verkligen utvecklar en relation med dem. När mamma och Björn skulle gifta sig skulle vänner till dem sköta hundarna under några timmar. Mannen i huset var sen hem, så de väntade med hundarna utanför hans lägenhetsdörr och när han kom hem ville herr vakthund Odin inte släppa fram honom, han bara morrade. Mamma och Björn fick säga till honom och dessutom vara glad mot sin bekant för att denna också skulle räknas in i kretsen Odins vänner. När jag och Malin kom för att hämta upp hundarna och jag knackade på dörren kom han rusande inifrån och skällde lite lagom vaktigt. När jag pratade med honom genom dörren började han istället gny som en galning och när de öppnade dörren rusade han ut, alldeles lycklig över att se oss. Jag och Malin räknades liksom som mer familj än de trevliga hundvakterna. När vi väl var i stugan gick det ju hur bra som helst att sköta honom och att ta promenader och så, men hans längtansfulla blickar upp mot bilparkeringen och små gnyenden gjorde ändå klart att de två han mest tyckte om saknades. När de sen kom tillbaka visste hans lycka inga gränser. Det är ändå fint att vara så omtyckt av någon tycker jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar