Synkroniserade hundar

En liten ljusglimt på min jobbiga posttur var två små bruna hundar. Det är en tomt där jag kör förbi både på ena sidan och på framsidan och på deras altan befann sig dessa hundar. Först stod de båda på bakbenen, på varsin sida om en blomkreation i en stor kruka, och tittade på mig. De stod på exakt lika långt avstånd från blomkrukan och det såg bara så kul ut, som två konstfullt utplacerade statyer ungefär. När jag sen hade kört runt till brevlådan och tittade bakåt på dem så satt de båda ner och tittade på mig med identiskt vickade huvuden. Lite som synkroniserad simning, fast synkroniserad brevbärartittning och jag kunde inte låta bli att skratta högt åt dem. Det är såna små ögonblick man får ta till sig och njuta av så mycket det går i stunden.