På köksbänken i stugan hittade jag också den här glasburken med hårda fruktkarameller som blivit kvar sen mamma och Björn var i stugan tidigare i sommar. Det var lite sorgligt att se den stå där med några godisar på botten och liksom vara en påminnelse om när stugan var full av folk, busande hundar, eftermiddagskaffe och grillmiddagar.Jag blir alltid lite nostalgisk när sommaren börjar närma sig sitt slut, det är väl min eviga separationsångest som visar sig i allt från böcker och tv-serier till resor, månader och årstider. Jag tycker bättre om början av saker, när allt ligger framför och det känns som att inget ska ta slut. Visserligen har alla stadier sin charm, men det gäller att komma över den där brytpunkten från att något är slutet till att det blir början igen. Sen är det väl så att sommaren alltid är den främsta av dessa saker som man inte vill ska ta slut. Den för med sig så mycket trevligheter och framför allt ett nästan mytiskt hopp om underbara saker som ska hända.
PS. Jag tog förstås med mig karamellerna hem, jag kunde inte låta dem stå övergivna kvar på bänken hela vintern.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar